Tänkte jag skulle berätta och dela lite vad som händer just nu och också ge en resume på tiden som gått med Jerusalem och dom musiker som varit med igenom åren, samt också kommentera tystnaden kring oss de sista månaderna.
Jag har inte kunnat skriva detta förrän nu och jag hoppas att ni förlåter mej/oss för det.
(Detta blir som en del av den bok jag tänkt skriva.)
När jag startade Jerusalem 1976 visste jag inte riktigt vad det skulle bli även om jag hade på känn att det skulle bli något som växte långt mer än jag tänkte då.
De första åren var ganska omtumlande och krävande i startfasen. Många musiker kom och gick, dessutom fanns det inga eller väldigt få som kunde spela rockmusik som jag under min ofrälsta tonårstid hade lärt mej och växt upp med. Jag blev ju frälst den 1:e november 1970 och jag mötte denne fantastiske Jesus och utan att överdriva förvandlades mitt liv totalt på en enda dag, så var det. Syftet med Jerusalem som jag sedan startade 6 år efter var att nå utanför kyrkväggarna, att berätta vad som hänt mej, att skaka om.
Som sagt under de första åren var det egentligen ganska stökigt med folk som kom och gick.
Kommer ihåg att vid ett tillfälle slutade både trummisen och basisten på samma dag och några månader efter slutade keyboardisten, för att sedan avlösas av någon som sedan slutade, och det var tufft att hålla kvar sig själv i tron på att det man gjorde ändå skulle vara möjligt att fortsätta med.
Jag jobbade på Posten då som brevbärare och minns att jag först sprang ut med brev för att sedan åka och lasta bussen med PA och instrument för att sedan åka till någon skola och spela på en lunchrast, där de andra musikerna kom ifrån sina lunchraster för att göra en kort konsert. Allt detta för att sedan åka tillbaka, lasta ur (ensam många gånger då de andra jobbade). Detta var vardagsmat för Jerusalem de första 5-6 åren och det var mycket slit då jag skötte låtskrivandet, ekonomin, reparerade bussen, övade samt hade familj och jobb på detta.
Kring 1978 då vi kom med första plattan, började Jerusalem få mer fasthet när det gällde musiker. Danne Gansmoe som hade hjälpt till fick vara med på första plattan för att sedan avlösas av Klas Anderhell som jag tror inte var mer än 17 år vid den tiden. Bertil Sörensson slutade strax efteråt och blev avlöst av Anders Mossberg som redan spelat med oss ett par gånger.
Anders var egentligen gitarrist ifrån början men när han blev tillfrågad om han kunde hjälpa till (lånad ifrån Tomas Ernviks “Vatten”) så gjorde han det. Dan Tibell var med i Smyrna GBG i en ungdomskör och vad jag minns kunde han egentligen bara spela låtar i C, men han växte så klart därifrån och blev med på resan fram t.o.m. “Vi kan inte stoppas/Can’t Stop Us Now”.
Men jag backar lite.
När vi gjorde Krigsman hade Jerusalem börjat bli ett namn och stabiliserat sig som band, vi hade då redan spelats en hel del på radio och börjat turnera mer och mer, även utanför Sveriges gränser, för övrigt kan sägas att när vi släppte första plattan trodde skivbolaget Prim att vi skulle sälja så där kring 3-4000 plattor men det blev en helt annan story då vi sålde på bara några veckor över 30000!
Sedan kom Volym 2 som byggde på, fram till när vi gjorde Krigsman då det verkliga genombrottet kom. Precis innan detta slutade Anders Mossberg och Peter Carlsohn kom med på ett ganska ovanligt sätt. Han var kompis med Anders och skulle egentligen åka med oss upp for en spelning i Tierp och rodda och hjälpa till, men när vi skulle hämta Anders i Göteborg innan vi åkte blev det något missförstånd så när tiden gick och ingen Anders (inga mobiltelefoner på den tiden) dök upp så fick Peter, som vi hört spelade bas, sätta sig och öva hela resan upp för att sedan vara med på konserten.
Därifrån blev sedan Peter Carlsohn medlem i Jerusalem.
1980 (samma år som Krigsman) slutade vi våra jobb och flyttade upp till Sollebrunn för att bo kollektivt och bara satsa på Jerusalem. Vi hade en regel att varje musiker som började, fick lägga bort sitt instrument i en månad och bara be, läsa bibeln och hänga med Gud. Detta lade också grunden för ett mer överlåtet liv och flyttade fokus ifrån musiken på Gud och meningen med Jerusalem. Vid den tiden så var det Klas, Peter och Danne tillsammans med mej som var Jerusalem, och alla flyttade vi upp till Sollebrunn med familjer för att bo tillsammans och satsa på Jerusalem.
Något år efter det att vi bott däruppe slutade Klas och gifte sig med Maria (Ny-Davids dotter) och flyttade till Eskilstuna. Det var tufft att bli av med en sådan trummis som Klas men vi bad att Gud skulle sända någon till oss som kunde ta hans plats. Vi hade många auditions och det var faktiskt så att Maria (Klas fru) ringde och tipsade oss om en kille nere i Karlskrona som skulle vara bra, vi ringde och han kom upp till Sollebrunn. Det var Micke Ulvsgärd.
Vi hade gett alla spekulater 2 låtar för testen och Micke var den siste och den bäste. Vi frågade om han var intresserad av att spela med Jerusalem. Han åkte hem, skulle fundera, slog upp Bibeln där det stod: “… och han drog upp till Jerusalem i 5:e månaden”! Detta var i Maj skall tilläggas…!
Vi hade börjat spela på Greenbelt i England, Europas då största kristna musikfestival, vid ett flertal tillfällen i slutet på 70-talet in i 80 och det blev sedan en dörröppnare till USA. Vi fick skivkontrakt med Benson CO i USA och reste över för att spela som öppningsband för REZ BAND. Det blev, kan man nog säga, succé.
Tiden som följde efteråt blev väldigt hektisk med spelningar på festivaler över hela Europa och USA, även profana.
När vi släppte “Vi kan inte stoppas” som vi spelade in i Belfast med Andy Kidd som producent på Refuge Records (Ray Nenow) med Royal music (Magnus Eriksson) och Bert Karlssons (tilltänkta satsning på rockmusik som floppade) WRM som medproducenter, då var jag ganska trött och hade börjat tappa fokus på det vi gjorde ifrån början: Att berätta om Jesus och köra järnet för honom.
I den vevan träffade jag Ulf Ekman som var väldigt brinnande och orädd i sin förkunnelse och jag blev attraherad av hans person och det som han predikade.
För att göra en lång historia kort bestämde jag och min fru Else-Marie oss för att vi skulle flytta upp till Uppsala och gå bibelskola i ett år, vi blev där i nästan 9 år. Alla i Jerusalem ville följa med, utom Danne Tibell.
Vi åkte inte upp för att spela utan för att ta ett sabbatsår och bara vara med familjen, få undervisning, och leva i den atmosfär som då på Livets Ord var, vad jag vill säga, en väckelse-atmosfär.
Vi hade året innan fått en skatteskuld på Jerusalem som var hängande över oss (vad jag minns för att vi inte blev godkända som idéell förening och fick straffskatt 3 år tillbaka). Tiden i Sollebrunn var ekonomiskt en ganska tuff tid då det var pressat för alla med familjer och barn att försörja och inköp av van, lastbil, PA, ljus backline etc. Vi bodde då i två hus. Det ena hade jag köpt (med min fars hjälp) när vi flyttade dit och det andra byggde vi (som jag och min familj flyttade in i) när vi var där.
Tiden i Uppsala var en ganska annorlunda tid, då vi blev mer eller mindre bannlysta av landets flesta kyrkor p.g.a. Livets Ord och skriverierna i kvällspressen. Det mesta menar jag var ren och skär lögn. Men det medförde att vi blev förföljda, kan man säga.
Vi fick vakta våra hus på nätterna när det var som mest hätskt, för vandaler etc.
Jag fick vid ett tillfälle mina däck sönderskurna. Barnen hade det vid flera tillfällen ganska svårt, och blev utsatta. Men ändå är det inte det du tänker på när du i en sådan atmosfär som det var vid den tiden på L.O.
Efter ca 8 år, då jag mest rest omkring i Trosrörelsens kyrkor samt blivit “Psalmist, hovsångare” på konferenser och dylikt, var jag väldigt otillfredsställd. Jerusalem hade legat ganska stilla med bara några få konserter i Skandinavien och 5-6 i Tyskland. Reidar Paulsen hade kommit in efter Dan Tibell och var en virituös på keyboard. Vi hade precis köpt in studioutrustning efter att ha sålt av P.A, ljus, lastbil och van.
Vi hyrde ett ställe i Storvreta, där vi bodde och spelade in “Dancing on the head of the serpent” som var en frukt av alla spelningar i Tyskland och alla tröttsamma djävulsrockband som mässade om att djävulen har vunnit. Anyway, emot slutet av perioden i Uppsala var Peter, Micke och Reidar lovsångsmusiker och jag sjöng för det mesta på konferenserna där. Inom mej fanns den där pionjärandan och längtan bultande som den egentligen alltid gjort och den började ta över.
I samma veva detta pågick började Ulf Ekman att gå ut kraftigt emot kristen rockmusik och menade att detta var ifrån djävulen. Dilemmat för oss blev att vi var i så fall tvungna att säga att allt vi gjort tidigare inkl. alla de som blivit frälsta och hjälpta igenom Jerusalem var fel. Detta kunde jag inte göra, vi visste ju vad vi hade varit med om, det fanns ju t.o.m. folk på Livets Ord som blivit frälsta genom Jerusalem vad jag förstod.
Mycket hände under det året som var oerhört tufft och jag fick till och med hem brev där folk varnade mej för vad som skulle hända om jag inte gjorde mej av med rockmusiken.
I det läget kände jag mej väldigt ensam och jag ropade många ggr till Gud om att kunna se klart mitt i allt detta. Men det blev i varje fall så att jag och Else-Marie samlade alla i Jerusalem hemma hos oss vid julen -92 och meddelade att vi tänkte flytta tillbaka till Göteborg och jag överlät beslutet till de andra som samtliga beslutade att följa med oss tillbaka (Peter, Micke, Reidar, Manicken, Lennart och Lars Dahlberg m. familjer).
Nästan med en gång när vi kommit ner, spelade vi in “Prophet” som blev en enorm urladdning efter så många år av stiltje i skapandet och spelandet tillsammans, men det fanns också en bitterhet i oss som vi brottades med i flera år. En besvikelse som vi hade med oss, tills vi insåg att det bara skadade och förstörde för oss, och det finns ingen ursäkt för bitterhet, det bryter ner och inget annat.
Vi gjorde comeback turné med Petra i Europa och blev jagade av kvällspressen för att “tala ut” emot Ulf och L.O. vilket jag vägrade att göra och är glad för det idag.
Jag känner ingen bitterhet eller avog känsla idag och har varit uppe i Uppsala flera gånger och sjungit, även om vi inte haft någon direkt kontakt på ganska många år nu.
I vilket fall försökte vi efter “Prophet” att göra en uppföljare tillsammans, men det bara gick inte. Jag tror att det vi gått igenom hade satt spår i oss och att det helt enkelt inte gick att få ihop ett samarbete som tidigare.
Vi hade också en ekonomi som var urusel. Det blev då några år av tystnad där vi inte umgicks speciellt mycket och där jag spelade med olika sammansättningar och jobbade på att komma ikapp ekonomiskt. Jag höll på så fram tills en god vän till mig kom med några kassettband med gamla inspelningar av Jerusalem, många ifrån 70-talet.
Jag blev väldigt berörd och fick tårar i ögonen av texterna och låtarna som jag själv skrivit, men glömt, kände passionen och enkelheten i det som kom ut ur högtalarna.
Jag ringde då Klas, Anders och Danne och frågade om dom ville vara med och spela in det som blev Volym 3 och 4. De hade ju varit med på de flesta av låtarna ifrån den tiden och dom blev väldigt glada över att få spela med Jerusalem igen. Det var som om jag hade fått glädjen och livsgnistan till det jag var bestämd för tillbaka.
Det var riktigt kul att träffa dem igen och i samband med det blev jag uppringd av Magnus Eriksson på M.E.P. Produktion, som frågade om vi var intresserade av att göra en turné som skulle heta “Jerusalem på ren svenska”. Vi gjorde den och det blev ett väldigt lyft för mej och det var som om alla pluggar sattes på plats och jag njöt av att vara på banan igen.
Vi hade pratat under en längre tid i familjen om att flytta till USA. År 2001 blev det så att jag träffade jag en producent och musiker i Leesburg, Florida som hette Chris Brinkley. Han hjälpte mej en del med Entertainers & Soldiers. Jag var där i en månad och efter 3:e veckan så upplevde jag att det var dags att dra till Amerika. Så, 2002 flyttade jag med familjen till USA och bodde där i 3 år. Jag reste till Europa en del för konserter och möten men reste också en del i USA.
Det var egentligen en period av att komma ifrån Sverige, jantetänket och söka Gud i bön och fasta. Och vi hade det väldigt bra där och stortrivdes verkligen. Else-Marie blommade ut i sitt konstmåleri, vann t.o.m ett pris i en konsttävling där… och jag blev “Else-Maries husband”, vilket var ganska kul, faktiskt.
Jag startade varje år med en 40 dagars fasta, som var revolutionerande därför att han talade och jag kunde höra. Han talade om musik och hur vi springer efter världen för att bli accepterade, om kristenheten i stort och varför vi tappat så mycket mark som vi gjort, synnerhet i västvärlden, och om sorgen han känner i sitt hjärta över att vi inte väljer honom först.
Jag upplever att de flesta kristna inte ens bryr sig om detta, men Gud gör det och jag gör det och jag hoppas att du som läser det här också gör det och vill göra något åt det. Om vi fortsätter som vi gör kommer vi snart bara vara ett soppkök, med några kraftlösa s.k. gudstjänster, utan att ha något övernaturligt liv i överhuvudtaget.
Vid julen 2003 upplevde jag och Else-Marie Gud tala och säga att vi skulle hem. Så i mars 2004 drog vi tillbaka till Göteborg och Sverige igen och det var inte lätt i början. Jag hade vant mej vid att folk såg varandra i ögonen på gatan, att man kunde fälla en kommentar i en folksamling utan att man blev tagen för “misstänkt person med underliggande motiv” eller skämmas för att man tror på Gud. Överhuvudtaget kände jag att det fanns väldigt mycket fruktan i människor i Sverige och det ville jag slåss emot med allt vad jag hade för att inte falla in i mönstret igen.
Vi kom då till Tretti-jubiléet med Jerusalem som var en riktigt rolig och välsignad turné där båda sättningarna 1 och 2 var med. Med andra ord att Klas, Mossberg o Danne är en konstellation och Micke, Peter, Reidar är en annan, där vi då vid olika tidpunkter under åren spelat tillsammans och vi hade grymt kul tillsammans. Känner inte till något annat band som gjort så tidigare.
I vilket fall som helst hade vi en kanonturné med båda sättningarna på scen i slutet av konserterna och så gott som slutsålt. Mina tre biologiska bröder var med och hjälpte till samt en massa andra vänner och våra barn. Vi hade alla riktigt kul och många roliga stunder tillsammans. Du kan kolla DVD:n som spelades in, där det också finns mycket historia med.
Anyway, det blev en lång sammanfattning men det är också en lång tid som jag har gått igenom.
Kring 2007 så började jag, Micke och Peter samtala om att försöka igen och göra en ny “flowplatta”. Precis på samma sätt som Prophet gjordes (när vi bara kör igång och spelar tillsammans och låter tapen rulla, för att se vad som växer fram). Vi började så sakta uppe i min studio i Göteborg för att träffas och spela in, det tog ungefär 3 år att slutföra det som sedan blev “She”. En lång tid för en platta och jag tror att det som tog allra längst tid var nog texterna, som jag anser vågar ställa saker på sin spets (lyssna in på Amos 5). Vi borde reagera över den kompromiss vi som kristna lever i. Det är ju så att först kommer omvändelse SEDAN härlighet, inte tvärtom.
Vi hade bestämt, Micke, jag och Peter, innan vi påbörjade alltsammans, att vi skulle göra en summering när vi var färdiga för att se om vi skulle fortsätta tillsammans. Efter sista konserten för sommaren på Lapplandsveckan detta året tog vi beslutet att inte fortsätta, då vi kände att glädjen för detta inte var där.
Jag tror vi upplevde att motivationen för samarbete med oss tillsammans inte längre fanns där som förut och personligen upplevde jag ingen riktig glädje och inspiration. Vi kanske också vuxit ifrån varandra och har så mycket annat som tar tid kraft och energi. Det är kanske helt enkelt tid att “ömsa skinn” så att säga. Till detta kommer också (även om det inte är orsaken) att Peter driver ett företag med Jerusalems f.d. ljudtekniker Göran Buller (ca. 30 anställda), Micke har en byggfirma och jag har lagt mycket av min tid på House (www.thehouse.nu).
Därför bestämde vi detta, även om det var svårt att ta det beslutet, med tanke på att vi hållit på tillsammans så länge. Vad som händer framåt får tiden utvisa.
Därav också tystnaden kring Jerusalem under en tid. Så än en gång – förlåt.
Jag vet att vi är enade i detta när vi säger att vi är tacksamma (också för varandra) för det vi fått vara med om under dessa år tillsammans, och ser med glädje på den tiden vi haft och kommer givetvis att fortsätta träffas i framtiden. Det råder alltså ingen ovänskap om någon skulle spekulera i det.
Jag menar bestämt att Jerusalem i första hand inte är ett rockband, Gud kallar inte rockband, han kallar människor, och de strukturer han arbetar med är alltid “församling”. Inget annat, hans ord styrker detta.
Detta kan se ut som ett rockband eller något annat, men kallelsen är inte att spela musik, kallelsen är att berätta enl. Mark.16. Det är vår kallelse, vare sig vi jobbar på Posten, ICA, bussbolag eller spelar rockmusik.
Vår tro är INTE en privatsak. Jag tror inte på detta “att jag är musiker i första hand sedan är jag kristen”. Livet är för stort och dyrbart för att vi skulle tänka på oss själva först och tiden är kort, människor runt oss längtar efter något annat, det har jag fått bevis på många ggr de sista åren.
Jerusalem då?
Jag kan inte se varför det skulle vara slut, det finns fortfarande massor att göra och som vi måste göra, vi har en uppgift som aldrig tar slut. Detta har jag gjort oavsett vem som är med eller inte, eller vilket håll vindarna blåst. Så här kommer det alltid att vara för mej.
Jag såg Stryper på Sweden Rock i somras, såg dom frimodigt bekänna vad dom tror på. Och är det inte det vi alla längtar efter, att bekänna vår tro i tid och otid? Att göra ett avtryck var vi än går fram. Det vill jag. Jag tänker fortsätta med dem som springer med mej, att utmana, att säga saker som få vågar säga, att berätta för folk vem Jesus egentligen är, att sträcka mej efter det som är Hans väg och inte min egen…att helt enkelt fullborda mitt lopp.
Gör så du med.
Guds välsignelse till er alla…i kärlek…
Uffe, Jerusalem.
P.S. När det gäller Sweden Rock, när vi talade med deras ledning i slutet av förra året så var sista budet att det skulle bli Jerusalem där 2012 istället, det är allt vi vet för tillfället..det var alltså dom som hörde av sig till oss….så vill vi det skall vara nu också.