Blog and News

2011-11-22 - admin

Alle och jag i Lublin

I helgen var jag och Alexander i Lublin, Polen. Vi skulle ha hela lördagen med undervisning och dela vad Gud gjort och gör just nu mitt ibland oss. det var Greg Klotz och hans fru Olga , båda musiker, som hade bjudit dit oss, gamla vänner ifrån de ggr vi varit och hjälpt till på andra platser i Polen bl.a. Warszawa.

Det blev en fantastisk och rolig helg på många sätt men framför allt det att Guds Ande kom så överbevisande och tydlig i sin närvaro under i synnerhet lördagen.

Vi hade ca. 6 timmar med gemenskap, undervisning och predikande. Alexander började med att dela ifrån sitt liv och sin uppväxt och också tala om när han mötte Jesus ensam i sitt rum i Halmstad och hur det förändrade hans liv för alltid. Det var i början lite tufft att komma igenom all religion och möteströtthet som många har idag, även i Polen. Man har suttit på möten i det oändliga, utan att egentligen omsätta det man hör i sitt eget liv, till sist så blir man helt immun och stum inför att “detta faktiskt angår mej personligen”. Det spelar faktiskt ingen roll hur “bra” mötet eller predikan är, det blir bara ett samtalsämne som snabbt försvinner i allt annat man anser vara lika viktigt, men så blev det inte den här gången.

I vilket fall som helst så tog det ett tag att mjuka upp folket och få dom att börja tänka i andra banor. Jag började tala om hur Gud tog oss igenom systemet av religiös fördömelse och humanism som så starkt hållit mej och många andra i hela våra liv. Jag berättade om dom år när jag startade Jerusalem och tiden därefter, och jag tog upp hur jag hade kommit till en punkt ca. 4 år tillbaka då jag bekände min religiösa stolthet och självrättfärdighet. Hur jag hade blivit en “expert” i att ha möten, konserter etc. men förlorat något annat utan att se det. Och också hur jag hade känt mej inför, i synnerhet de ungas entusiam och enkla spontanitet i the House. Att jag inte behövde vara som dom, inte vara som ett barn – “För jag var ju vuxen och mogen nu”. Vilken villfarelse det är… Hur jag visste hur man kontrollerade sig själv i att inte bli “för mycket” i hängivenhet och gränslös tillbedjan till Jesus.

Jag hade gått upp och tagit micken vid en av våra Mobilizing Weekends (Kommer en i the House i Januari 2012) och berättat vad jag kände inför mej själv, och hur jag där och då känt att Jesus bara lyft av mej bördor och annat skräp jag släpat på ifrån år av slaveri och bundenhet.

Man kan bli väldigt duktig på att övertyga och predika fast ändå sakna något. Jag hade vid ett tillfälle i mitt liv några år tidigare sagt till Honom att… “Jag skall säga precis vad jag känner nu… Du har sagt att dina bördor är lätta att bära, men mina är skittunga att dra på. Kan du vara så snäll och visa mej hur detta funkar? Annars så tror jag inte att jag fixar det här längre.” Och Han visade mej hur mycket skrot jag bar på, och lyfte sedan av mej bördorna. Men det tog lite tid!

En del ser detta som en svaghet att bekänna eller att våga vara genomskinlig inför andra. En del kristna skruvar på sej och blir obekväma av enkel ärlighet som bankar på deras egna dörrar. Man är helt enkelt rädd.

Många tror att om man är ledare så måste man hålla upp en fasad eller en mask av värdighet och självkontroll för att få respekt, men jag tror att det är tvärtom: När du visar vem du verkligen är – det är då du får folkets respekt och kärlek. Ja, att du är sårbar och mänsklig, men ändå håller fast vid Jesus – no matter what! Att du är frimodig och fri. Syftet är inte att få folket att frukta dej, utan få deras kärlek! Ja, att vara full av kärlek till Jesus och vara beredd att våga ditt liv för dina vänner. Men också att du hatar allt “fasadputsande” och hycklande ljummenhet och aldrig, aldrig kommer att ge dej under dessa makter som så hårt binder, i synnerhet svensk kristenhet. Det räcker inte att tycka detta, det behöver också sägas, annars blir vi aldrig fria. Så, säg vad du tycker, våga tala! Tystnad är det samma som att hålla med.

Okej, tillbaka till Polen…

Under middagen så satt jag och samtalade med 4 pastorer ifrån området, medan Alexander satte sig och pratade med en ung kille som var superhungrig på att få höra mera. Hans föräldrar var traditionella katoliker och förstod nog inte den hunger pojken hade efter Jesus. Men när Alex hade snackat med honom en stund så sa han med ett jättesmile över hela ansiktet “I am so happy now”! Så coolt…Vi erbjöd oss att betala flygbiljetten för honom så att han kunde komma till House och hänga med oss ett tag.

När jag satt och samtalade så började jag tala om förändring i kyrkan, en förändring på djupet, ett systemskifte, att börja söka efter Jesus, söka är ett arbete, att ta tid i bön och fasta, att lägga undan alla PROGRAM och söka uppenbarelsen för de nya vinläglarna och det nya vinet som Jesus vill ge oss idag… Att våga förändras med den smärta och offer och slitningar som det innebär, men som ändå ger en fantastisk och enorm välsignelse, som inte gäller oss själva i första hand utan Hans rike. Att Guds rike är ett annat tänkesätt, livsstil. Att det inte räcker att vara frälst och på väg till himlen, utan att Jesus talade om sitt rike som något verkligt och FUNGERANDE här mitt ibland oss om vi bara vågade släppa det andra och kasta oss på Honom och riskera, tro igen.

När jag talade om detta, och i synnerhet om bön och fasta som den väg Jesus gett oss att kunna bryta igenom vallen av otro och religiösa hinder av kontroll, så fick flera av pastorerna tårar i ögonen och det kändes som om det äntligen började komma in i hjärtat.

När jag senare vid avslutningen talade om Guds vägar med musik, så berättade jag om Jerusalems senaste platta “She” och vad syftet var med den.

Om hur vi som Guds folk hade gått till sängs med babylons avgudar och begått äktenskapsbrott emot Jesus. Jag höll upp bilden på omslaget och sa att detta är du och jag, detta är en bild på hur Jesus har fått se oss i detta svek år efter år, tid efter tid, men att han aldrig gett upp om oss och hur han fortfarande älskar oss med “svartsjuk” kärlek, trots att vi svikit honom så många gånger. Och hur vi byggt våra egna riken istället för Hans.

I det ögonblicket började människor gråta, en av pastorerna blev helt förkrossad och flera pastorer och andra ledare gick fram och böjde knä och bad Jesus om förlåtelse. Det var nog något av det starkaste jag upplevt på väldigt, väldigt länge: Att se människor börja gråta över skivomslaget på “She” (Därför att dom förstod vad det betydde), var oerhört bekräftande och uppmuntrande för mej…

Man längtar mycket efter den förkrosselsen och förändringen i Sverige och Skandinavien, och den kommer att komma.
Vi kommer att fortsätta att be i the House, oavsett vad folk tycker eller tänker. Vi ber och fastar för Sverige och har gjort så i 7 år nu… Detta var vad Gud sa till oss; att söka vad som var på Hans hjärta och lägga vårt egna åt sidan. Och då skulle allt annat också tillfalla oss… Fram tills nu har han hållit sin del, och vi har också hållit vår.

När man ser 14-15 åringar ligga på sina knän och be och gråta över Sverige, då bryr man sej inte vad folk tycker. En del säger att det är prestation. Ja, kanske. Men det gör du också när du skall ut och jogga, eller gå upp tidigt till skolan eller jobbet. Så det bryr vi oss inte om ett dugg.

Alexander brukar säga så här; du MÅSTE inte, men du FÅR! Jag tror att det egentligen mera är en fråga om VAD våra hjärtan brinner för – Guds eller ditt eget rike? Bara DU vet svaret… Jag vet vad JAG brinner för och det jag ser framför mej överväger allt det jag har gått igenom genom åren… Hans rike framför mitt eget. Men det tog ett tag innan poletten ramlade ner. Fanatisk? Ja, vi får väl se…

Love Uffe.

www.thehouse.nu